Det fanns verkligen en hel del bär i skogen trots torkan. Det blev till slut några liter av både blåbär och lingon när mamma och jag var ute senast!
Blåbärsmärkt hand med lingon i – ett sensommarkonstverk!
Lingon är verkligen vackra, det var alltför svårt att bara hänge sig åt att plocka. Kameran åkte verkligen fram i tid och otid och resultaten blev ju därefter. Jag får nog rensa en del, både bland bär och foton, men det är det värt. Vilka fina minnen att ha i höst och vinter!
En förmiddag i skogen. Tallarnas trädkronor susar lätt i den svaga vinden och nere vid rötterna, vid blåbärsriset, känns den nästan inte alls. Solen skiner då och då igenom det tunna molntäcket på himlen och det doftar av nyregnad mossa och kottar.
Det är väl en sorts vila, tänker jag. Något man gör när man ändå har ledigt för att vila.
Att försiktigt röra sig över havet av blåbärsris och försiktigt plocka bär, och inte tänka på något annat än alla blåbärspannkakor och blåbärspajer som ska göras i höst.
Men det är svårt. Tankarna vandrar iväg och stress och oro smyger sig på. Allt man vill hinna göra, det man bara måste hinna, att hinna vila däremellan, hinna ha tråkigt. Innan man vet ordet av har man slarvat och några blad och barr har letat sig ner i hinken. Och det är ju så livet i sig är. Det är värdefullt och man försöker vara varsam och försiktig men titt som tätt går det bara inte, man tappar fokus och då följer något ont och oönskat förr eller senare med.
Med en suck stannar jag upp och plockar bort det. Det går ett tag till och sedan är jag där igen, med näven i hinken istället för i blåbärsriset och tyvärr inte för att smaska i mig ett bär eller två. Efter en kvick rensning var det dags att plocka av bären igen istället, det som är roligt, det som inte är ett måste fast det någonstans är det. Livet är som blåbär och att plocka dem, helt enkelt.
Ibland finns det ting som verkligen faller en i smaken. Som man blir blixtkär i och som sedan inte lämnar en ifred, hur man än gör för att försöka glömma, förtränga, bortse ifrån. Den här pennan är ett sådant föremål. 
Tillsammans med två andra spetsar och en flaska bläck var de oemotståndliga. Till och med asken tycktes ropa på mig!
Pennan med tillbehör kommer göra sig fina att ha framme på skrivbordet och jag har redan planerat att skriva etiketterna på årets julklappar med den. Och det känns extra fint att ha köpt det på jobbet, Eketorps borg. Ett praktiskt och användbart minne, med andra ord!
Nu har jag gjort det igen. Ja, loppisfyndat, alltså. Det har inte hunnits med så mycket som jag hade önskat när det kommer till nyinköp på second hand, loppisar och auktioner i år. Ibland hinns inte allt med. Men här är åtminstone ett nytillskott till hemmet från sommaren 2016 åtminstone. 
En ljussläckare i mässing! Har velat ha en sådan här i evigheter men inte hittat någon jag fastnat för. Men nu gjorde jag det, och den kostade bara 20 kronor.
Sedan var det bara att ta till Häxan, det putsmedel som jag använde i julas på mammas mässingsljusstakar. Det inlägget och hur medlet används kan du läsa här.
Här har jag precis påbörjat avtorkningen och de partierna har redan återfått sin lyster, trots att jag knappt hunnit påbörja poleringen.
Här kan ni se före och efter jämte varandra. 
Hemligt hos Hanna 