Blåbärstankar

En förmiddag i skogen. Tallarnas trädkronor susar lätt i den svaga vinden och nere vid rötterna, vid blåbärsriset, känns den nästan inte alls. Solen skiner då och då igenom det tunna molntäcket på himlen och det doftar av nyregnad mossa och kottar.
Det är väl en sorts vila, tänker jag. Något man gör när man ändå har ledigt för att vila.
Att försiktigt röra sig över havet av blåbärsris och försiktigt plocka bär, och inte tänka på något annat än alla blåbärspannkakor och blåbärspajer som ska göras i höst.
Men det är svårt. Tankarna vandrar iväg och stress och oro smyger sig på. Allt man vill hinna göra, det man bara måste hinna, att hinna vila däremellan, hinna ha tråkigt. Innan man vet ordet av har man slarvat och några blad och barr har letat sig ner i hinken. Och det är ju så livet i sig är. Det är värdefullt och man försöker vara varsam och försiktig men titt som tätt går det bara inte, man tappar fokus och då följer något ont och oönskat förr eller senare med.
Med en suck stannar jag upp och plockar bort det. Det går ett tag till och sedan är jag där igen, med näven i hinken istället för i blåbärsriset och tyvärr inte för att smaska i mig ett bär eller två. Efter en kvick rensning var det dags att plocka av bären igen istället, det som är roligt, det som inte är ett måste fast det någonstans är det. Livet är som blåbär och att plocka dem, helt enkelt.